Jag satt fattig som en lus
i mitt omoderna hus
till klockan tre varenda natt
Jag var en ung rebell
kv?ll efter kv?ll
Jag var en gud
som kikna av skratt
Sa n?n sitt! sa jag st?
Sa n?n stopp! sa jag g?
Jag stod vid sidan om
med min grimas
Sa n?n k?ften! s? skrek jag
Sa n?n lova! s? svek jag
allt f?r att h?lla
min frihets bas
N?r Nixon bomba Hanoi
den d?r julen
gick jag med dom andra
till Amerikas ambassad
Annars skydde jag marscher
och makter och m?ten
som ville m?rkl?gga sinnet
och hindra en grabb
att va fri och glad
Jag gick med f?tterna bara
mitt bland f?llornas fara
Jag var f?rsvunnen
innan n?n kom fram
Dom sa: Ta dej i kragen
men jag gav fan i lagen
och mitt h?r
kom aldrig i n?rheten av en kam
Jag h?rde solrosen sjunga
n?r n?tterna var tunga
Jag s?g gryningen komma
som l?fte och hopp
Jag kunde lyfta fr?n marken
n?r jag sprang genom parken
och k?nde vingarna
v?xa fram ur min kropp
Jag skrev dikter och s?nger
under almarna
Jag var Rimbaud
i min egen apocalyps
Jag kunde skratta ?t en hippie
och gr?ta ?t en progg
och sparka en v?nsterpuritan
i h?cken
och klippa av en sidenslips
Vi var berusade
Vi var f?r?lskade
Vi var f?rtvivlade
f?rbannde
f?rsummade
Vi kom fr?n hem och borg
Vi kom fr?n gator, torg
Vi var p? rymmen fr?n allt
som var stelt och kallt
Som ville ha oss ner p? kn?
Vi sa: Ett land vars ungdom
inte g?r uppror
?r ett land som det ?r synd om
Och vi sa det p? ett s?tt
som dr?p av svett
Vi sa: Finns det liv efter d?den
s? ?r det hitom
Dom tog oss ibland
med batongen i hand
f?rs?kte banka oss till lydnad
och hut
Men i gryningen var vi ute igen
redo f?r ?nnu en dag utan slut
Efter Altamont, Manson, Ohio
och freden
satt vi i varsitt rum
och skrev hem
Somliga seglade vidare
med vindarna
andra landade p? fast mark
mellan nio och fem
